Söndagen den 8 november släpptes drevertiken Gaia för en stunds rådjursjakt på bymarken runt Kallmora utanför Orsa. Efter ett tag hörde ägaren hur tiken plötsligt lät annorlunda. Gaia hade fallit offer för varg. Här berättar Gaias husse om attacken:

Springer skrikande allt jag orkar mot hundens plats, men finner ingen hund. Hon har en radiopejl, så jag ser att hon rör sig och är cirka 100 meter från mig.
Jag ropar och följer efter. Jag ser snart spår som talar för två vargar, kanske fler. Efter cirka 200 meter hittar jag ena frambenet och inser att allt hopp är ute.
Jag följer efter pejlsignalen och det är uppenbart att vargarna inte är speciellt rädda. 

Jag får komma cirka 50-60 meter ifrån dem innan de rör sig, så att det är cirka 100 meter mellan oss. De stannar därefter och äter tills jag närmat mig tillräckligt för att de ska röra sig ett 50-tal meter. Detta upprepas några gånger. Jag gör då en lov runt för att kunna trycka ned dem mot byn och vägen. 

Detta lyckas och jag kommer cirka 40 meter från dem och det är lite mindre snårskog där. De avviker då och jag kan återfinna min halvt uppätna hund. Hela den här proceduren tar cirka 20 minuter.
Hunden blir tagen 200 meter från närmaste hus.
Vargarna är inte rädda för mig.
Hur mycket respekt ska vi ha för dessa djur?
Med en tätnande rovdjursstam och vikande bytestillgång vet vi vad som kan ske då?”

reportaget i sin helhet finns här http://www.jaktojagare.se/se/article.php?id=400428&context=60321

Så sjukt tragiskt att det händer om och om igen, man kan ju fundera på hur lång tid det ska ta innan åtgärder vidtas.

Fy fan

// M